När får jag komma hem ??

För en 7-8 år sedan fick min far diagnosen hjärntumör. Han blev sedan opererad 1 gång per år i försöket att få bort denna snabbväxande tumör men den kom bara tillbaka. Han hade aldrig riktiga symtom av denna sån tur är. När det inte längre gick att operera mer så fick han strålning och cytostatika men den gick inte att hålla i schack. För några månader sedan fick han reda på att dom ville testa en sista sort cytostatika som han skulle ta hemma. Det fanns inga vetenskapliga bevis för att det hjälpte mot just den tumören som har hade. För det var en ovanlig sort som egentligen inte sätter sig i hjärnan. Klart att han ville prova detta, kunde ju liksom inte göra saken värre...Under cytostatikakuren blev pappa bara sämre, han blev succesivt svagare och svagare i vänster sida av kroppen. I mitt stilla sinne förstod jag ju att kuren inte hjälpte att stanna av tumörväxten utan den fortsatte ju att växa...Någon vecka efter avslutad kur fick vi skicka in honom till onkologen eftersom han inte alls kunde gå längre och mamma var helt slut för hon försökte att sköta honom själv då dom inte ville ha främmande människor till hjälp. MR visade att tumören vuxit och spidit sig till flera ställen i hjärnan. Pappa började tappa närminnet och var stundvis aggiterad. Svårt att förklara allt för en patient som glömmer vad man berättat inom några minuter. Han beskyller sjukvården för att cytostatikakuren gjort honom så här...ja läser man bipacksedeln så hade han ju fått alla symtom som man skulle ha i biverkningar...på sjukhuset sa man till pappa när han skällde ut dom flera gånger dagligen att man inte med säkerhet kunde säga vilket som var vilket men tumören hade ju vuxit och spridit sig.....vad ska man nu som anhörig göra när hemmet inte räcker till för den omvårdnad som han behöver? vi valde hospice i Malmö som är vida omtalat för att vara en bra sista anhalt. Där fick vi reda på att patienterna kan aktiveras på ett helt annat sätt, något som kan stimulera välmåendet varje dag. Så jag lovade (använder aldrig det ordet då jag är rädd för att inte kunna hålla det) min far att där kommer du att få det riktigt bra. Nu har han varit där i 1 vecka och han ligger på ett enkelrum utan gardiner med endast en säng och ett sängbord. Han trivs inte där! Han gråter varje gång vi e där och frågar; när får jag komma hem? vad svarar man? Nä du får ligga här ensam till du dör? Känns som ett svek att jag lovade honom...dom har inte den tiden som var utlovat. Han kommer ur sängen en gång om dagen för en sådan rullstol som han behöver får han dela med en annan patient...detta känns tungt...ja e så ledsen inombords men känner ändå att ja mår bäst av att få jobba. Imorgon och på fredag ska vi dit och då prata med läkaren hur vi ska göra de bäst för pappa. De e svårt att tänka positivt i denna stund...Dela gärna med er av er erfarenhet ang detta.(kopierat detta från min älskade syster då det var så fin skrivit ) älskar henne och är så glad att hon finns för utan henne hade pappa inte levt så många år , hon har gjort otroligt mycket för han <3 <3